I lördags firade Västergötlands idrottsförbund sitt hundraårs jubileum i Vara. Inför firandet tänkte jag lite på vad idrott betyder för mig.

Det första man kommer att tänka på är deltagande. Jag har aldrig varit någon ens medelgod atlet, så deltagandet blev det inte så mycket med. Naturligtvis var det så att jag lite kände att jag inte kom till min rätt, samtidigt som andra tyckte att det är naturligt att jag inte togs ut till laget. Det är lätt att i efterhand försöka beskriva det som utfrysning, mobbing eller liknande men jag tror i grunden det är fel. Jag var helt enkelt på en arena där mina färdigheter inte räckte till och de som platsade tänkte nog inte på att hålla mig utanför utan agerade för sitt lags bästa. Konsekvensen blev visserligen att jag inte kom in, men det var inget ont uppsåt. Kommen så långt i mitt funderande så slår det mig att detta är väl precis det som händer våra invandrare i många situationer, man vill vara med och man gör sitt bästa men väljs bort i jämförelse med andra. går det att finna vägar som släpper in alla i idrotten utan att man behöver känna sig lite utanför så borde vi också finna det för våra invandrare.

Min andra reflektion är idrotten som gemensam referensram. För 100 år sedan kunde man tala om bibel citat eller kyrkliga angelägenheter och de flesta förstod hänvisningarna. Många av våra vardagliga talesätt kommer exempelvis från bibeln. I dag går inte det för det är en värld som inte är bekant för alla. Säger jag däremot att "du står offside" så förstår alla uttrycket. En annan effekt med idrott som referensram är att det finns en arena i många sammanhang där vi kan mötas och diskutera prestigelöst. Det är ok att vara duktigt osams om vilket lag som är bäst och samtidigt vara sams i annat.

Den tredje funktionen är idrott som evenemang/händelser. Ser vi på "På spåret" när de frågar om årtal så löses det ofta när vi kommer till en idrottshändelse. Jag minns till exempel fortfarande precis var jag var när Gunnar Larsson tog OS-guld med en marginal av 2/1000 av en sekund, eller hur vi stod i biblioteket i skolan och lät dagen bli förstörd för att Stenmark föll i andra åket. Idrotten har fått en roll som mer eller mindre gemensam rit.

Jag inser att mina tre kopplingar till idrotten kan uppfattas som väldigt analytiska och att jag missar mycket av den mänskliga värme och kontakt som deltagandet ger och det utbyte det många får av sitt idrottande eller sitt lag. Men jag måste konstatera att även om jag aldrig varit den där atleten så spelar idrott en roll, och därför var det inte svårt för mig att stämma in i hyllningskören i Vara.

Lennart Andreasson har i någon artikel behandlat ackumulatortanken, han har då hänvisat till att jag vill vara lyssnande och att jag inte lyssnat på honom när det gäller ackumulatorn. Jag tror att bakom Lennarts skrivande ligger en avgörande skillnad i våra respektive hållningar till vårt förtroendeuppdrag. För egen del är jag fostrad i en anda av öppen debatt där varje person, med nöje, lyssnar till alla argument och efter det värderar sin egen åsikt. Sin åsikt skall man därefter motivera utifrån de fakta man fått och den bedömning man gjort. I Lennarts värld tycks det vara så att man har en åsikt och den för man fram, och därefter bör alla följa den uppfattningen, gör man inte det så lyssnar man inte.

I fallet med ackumulatorn har jag hört Lennarts argumentering, jag vet att han anser att den blir för stor och stör de närboende på Norrby allt för mycket. Jag har också hört när Lennart i fullmäktige föreslog att man skulle ersätta tanken med två som var en 8-del så stora (!). Vidare har jag lyssnat på andra. Min uppfattning är att ackumulatorn är en så viktig miljöåtgärd för Borås att den bör genomföras, att den bör ges så goda tekniska villkor som möjligt och slutligen tror jag inte att den kommer att uppfattas så störande som vad Lennart tror. Därför är jag för ackumulatorn vid Ryaverket.

Jag har lyssnat och jag har tagit en åsikt, en åsikt som jag står för och är redo att argumentera för. I ett demokratiskt samhälle kan två olika personer komma till två olika slutsatser, det är vad Lennart och jag gjort i detta fallet. Det har funnits system där olika åsikter inte tillåtits och då kan naturligtvis den som har makten säga "varför säger du så -. har du inte lyssnat?". Jag tror inte på de systemen.

Jag har fått ett antal frågor om min inställning till torsk, med anledning av BTs artikel häromdagen. Jag vill därför något kommentera frågan.

Ställd inför frågan från BT vad jag tycker om torsk blir min första spontana kommentar "det är en utmärkt god fisk som tyvärr håller på att ta slut". Med andra ord så delar jag definitivt dina farhågor vad det gäller torskbeståndet i Västerhavet. Att torsken fiskade s ut i New Foundland för ca 15 år sedan påverkade då inte någons inställning till att köpa torsk men är likväl en varningssignal till alla fiskentusiaster.

Ser man då på frågan hur vi skall hantera torsken, så måste varje människa som tror på det demokratiska styressättet utgå från att berörda myndigheter, i all synnerhet som fisket är starkt reglerat, gör bedömningar av vad naturen tål i fråga om fiske. Min bedömning är att det endast kan tillåtas mycket små kvoter för en följd av år. Då kommer lagligt fiskad torsk att bli såpass dyr att den knappast finns ens som ett alternativ för Borås serveringar. Ett förbud för torsk för dock med sig några frågeställningar som kräver lite mer tankeverksamhet: 1) Hur är det med torsk från andra vatten än Västerhavet (och möjligen New Foundland) och 2) Hur skall vi hantera den torsk som odlas (försök pågår och viss odlad torsk finns nu på marknaden). Skall förbudet gälla även den sortens torsk?

Jag tror att det effektivaste sättet är att ha strikta och små kvoter som kontrolleras så att inget illegalt fiske kan ske. Den torsk som då fångas blir så dyr att det knappast blir aktuellt. Samtidigt måste forskning och utveckling fortsätta med målet att hitta former för odling av vitfisk och då kanske vi igen kan äta den goda och nyttiga torsken. Införandet av ett förbud riskerar för mig att bli ett kraftfullt slag i luften.

Jag har varit urusel på att skriva på bloggen, men en förhoppning är att jag skall kunna förbättra mig.  Som den kunnige läsaren ser har jag nu blivit lite ringrostig så min artikel om torsk tycks ha förökat sig - synd att det inte var torsken.