I måndags behandlade Kommunstyrelsen ett ärende som kom från Socialnämnden. Nämnden ville prova att lägga ut en del av LSS vården på entreprenad (LSS=lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, d.v.s det gäller omsorg om funktionshindrade). Som jag uppfattat situationen så har socialdemokraterna invändningar emot idéen och de ser helst att detta inte genomförs. Jag kan leva med situationen att de har en annan uppfattning och jag tycker att debatten skall handla om sakfrågan (den berör jag därför inte i denna blogg).

Vad som jag däremot vill behandla är det sätt att argumentera som oppositionen använder. För den som lyssnade på debatten verkar det snarare handla om vilka formaliafel som har blivit begångna, och om huruvida majoriteten svarat på alla påståenden. Inledningsvis så trodde jag att detta var en fråga om ideologi, man för oppositionen handlar i vart fall debatten enbart om formalia. Även om de tycker att ärendet bord hanterats annorlunda bygger den kommunala demokratin på att Kommunfullmäktige tar beslut och att varje fullmäktigeledamot tar del av ärendet och skapar sig sin uppfattning. Känner ledamöterna att de kunnat göra så så tar de beslutet och svarar inför väljarna för sitt ställningstagande. Har KF tagit sitt beslut så har de också bedömt ärendet som tillräckligt berett. Därmed så borde formaliafrågan vara besvarad.

Är det så att oppositionens ledamöter känner att de inte fått all information de behöver så kan jag förstå om de ställer sig vid sidan, men eftersom man tydligt deklarerat att man inte gillar förslaget så anser i vart fall de att de fått den information de behöver för ett ställningstagande. Och även i det fallet har formalia kravet uppfyllts. Från oppositionen sa man även tydligt på fråga från mig att man inte kan tänka sig att stödja förslaget och det oberoende av argument.

Därmed kommer vi in på den andra frågan. I en debatt ställer man ofta frågor till den andra parten och den parten svarar. För mig är det inte nödvändigt att jag gillar svaret men via svaret får jag en uppfattning om att jag begripit argumentet eller ej. Tydligen fungerar socialdemokraterna inte likadant, därför att de frågar om samma sak gång efter gång. Ulf Olsson (s) hotade till och med kommunstyrelsen att de skulle få sitta till kl 18.00 för att han tänkte begära ordet gång efter gång tills han fick svar (=svar som han gillade, vi hade svarat).

Sammanfattningsvis:
1) (s) och (v) hade tillräckligt med information för att säga att man är motståndare
2) vi i majoriteten ansåg oss ha nog med information för att vara för ärendet
3) om vi gör rätt prövar väljarna i nästa val

Min reflektion blir då om vi har ett demokratiskt beslutssätt bara för att lägga hinder i vägen för genomförandet av beslut. Hade oppositionen fört fram sina sakargument och hade vi kunnat bryta dem så hade jag förstått debatten, men handlar den uteslutande om formalia så måste det handla om att obstruera väljarnas vilja.

Ofta får man frågan hur man orkar vara politiker och sitta och käbbla på långa möten. Det vanliga svaret är att man tror på en åsikt och att man är engagerad för att genomföra bra saker - och så tror jag nog det är för de flesta politiker. Men innan frågan avfärdas så lätt bör vi nog rannsaka oss en del. Handen på hjärtat, den politiska debatten är inte alltid så stimulerande.

Låt mig ta ett exempel. Förra måndagen diskuterade Kommunstyrelsen frågan om en ny fristående förskola driven av Svenska kyrkan. Vi i majoriteten tyckte det var bra och oppositionen ville avslå begäran. Debatten inleds med att Lena Palmén redogör för Socialdemokraternas uppfattning och argument - för den som lyssnade på debatten var det en bra beskrivning av en åsikt. Därefter gick bland annat jag in och förklarade vår åsikt (se även en tidigare blogg) och uppfattning - om det var bra får andra bedöma men det bör ha klargjort för lyssnaren var vi står). Nu vidtar en lång serie inlägg där dels Lena och dels andra (s) upprepar samma uppfattning, med lite olika tonfall och argumentval, så mycket nytt tillförs inte debatten och för lyssnaren måste det ha blivit tråkigt. Jag tror inte att någon tror att man vid sittande kommunstyrelsemöte byter åsikt och att då ta om samma argumentation måste för lyssnaren uppfattas som käbbel, och därmed blir debatten tråkig. För egen del skulle jag också kunna uppfatta det som en förolämpning, därför att man måste antingen tro att jag inte lyssnade första gången eller att jag inte fattade första gången. Jag kan garantera att jag både lyssnar och förstår argumenten men jag drar en annan slutsats.

Skall vi få ett spänstigt utbyte av idéer, ett utbyte som engagerar andra än de som spelar spelet så måste vi se till att respektera lyssnarna och inte hålla på och traggla samma argument.

Bonus

Jag kan inte undanhålla läsarna en variant på den inledande frågan som jag fick vid ett föredrag för Juniorhandleskammaren i Göteborg för något år sedan. En tjej frågande om man blir politiker för att man är hundallergiker - man blir ju inte utskäld hemma om man inte har hund. Med vår opposition i Borås behöver jag inte sakna hunden.

I måndags beslöt Kommunstyrelsen att Svenska kyrkan skulle få tillstånd att driva en förskola på Göta i Borås. I villkoren för förskolan har kyrkan föreslagit att det skall stå att föräldrarna måste "acceptera kyrkans tro och förkunnelse", detta har fått socialdemokraterna i Borås (företrädda av kommunalrådet Lena Palmén) att gå ut och tala om att det är oacceptabelt att man skall vara troende för att gå i förskolan.

För det första så tilltror jag föräldrarna kompetensen att välja en barnomsorg som passar för barnen. I det läget så har naturligtvis föräldrarna uppgiften att väga samman allt vad dagiset ger, och det dagis man valt där skall man naturligtvis acceptera det som erbjuda. Om jag sätter barnet i ett "ur och skur dagis" så måste jag rimligen acceptera att barnen är ute, om jag väljer Montessori-pedagogik är det orimligt att jag som förälder skall kunna kräva att min inte följer Montessori-pedagogiken. På samma sätt är det rimligt att man accepterar att om man går på ett dagis som drivs av svenska Kyrkan så måste man acceptera det, däremot skall vi naturligtvis inte begränsa elevernas eller föräldrarnas religionsfrihet. En förälder som absolut inte vill ha med kyrkan att göra väljer nog inte ett dagis som drivs av Svenska kyrkan.

Ser vi frågan i ett lite större perspektiv så får jag en något mer skrämmande bild. Skall vi ha ett öppet och pluralt samhälle måste vi acceptera att människor har olika uppfattningar och olika trosbekännelser. Kan inte vi acceptera och respektera det skall vi inte vara förvånade över att integrationen är trög.

För min del är det dags att tona ner motsättningar och arbeta för det viktiga - respekt även av desom är medlemmar i Svenska Kyrkan.

I måndags besökte hela Kommunstyrelsen Högskolan i Borås för information och sammanträde. När man ser på vad som åstadkommits av HB så måste man vara imponerad av såväl utvecklingskraft som ambition från Högskolan. För mig som läste på Chalmers under 80-talet och som var en aktiv del av studentpolitiken under den tiden (Jag var bl.a ordförande för Göteborgs Förenade Studentkårer 1987-88) är det fascinerande att minnas den tidens debatt.

Under 80-talet hävdade många, och med visst stöd av mig, att Sverige var för litet för att ha fler än ca 5 universitet för att utbildningskvalitet och forskninghöjd skulle kunna säkras. Samma debatt förekommer ju även idag men då enbart inriktat mot forskningen, senast var det Universitetskanslern som förde fram åsikten. Tillbaka till 80-talet, argumenten för nya högskolor, som jag uppfattade dem då, var i huvudsak att det var bra för en orts prestige att ha en högskola. Det vill säga argumentationen var i grunden "regionalpolitisk", en argumentations som jag då ställde mig tveksam till. Högskolan bord man ha för resultatet i from av utbildade innevånare och forskning, och min slutsats var att det var tveksamt om exempelvis Borås skulle ha en högskola.

25 år senare kan jag konstatera att det var bra att jag fick fel och att Borås fick sin högskola. Emellan dessa båda årtal har framförallt det hänt att behovet av högre utbildning ökat, behovet av att tillämpa akademiska metoder har kommit till allt fler yrkesgrupper och behoven av en god grundutbildning står klarare. Vår argumentation att utbildningen måste vara bra så att man kan utvecklas (och att vi därför skulle hålla ner antalet högskolor!, sa vi då) har visat sig riktig men många fler än vad vi då trodde behöver idag högskolan. Jag har alltså fått både rätt och fel. På samma sätt kan de som ville ha högskola sägas ha fått både rätt och fel; Det är jättebra att vi har Högskolan i Borås, men det är inte av skälet att Borås prestige skull öka utan det är därför att vi kan erbjuda utbildning.

Högskoledebatten är en god illustration till hur politik fungerar. Vi debatterar ett ämne utifrån vad vi nu vet, vi tar det bästa beslutet i situationen (det är varje förtroendevalds ansvar att väga samman argumenten och stå för en åsikt) och sedan får vi se vart samhällsutvecklingen bär. Vi kan inte ensamma styra utvecklingen men politiska beslut har en viss påverkan.

Jag är idag glad att inte min uppfattning om antalet universitet fick genomslag utan att Borås fick sin högskola. I dag tror jag att dess betydelse för Borås i första hand handlar om att vi kan bjuda in unga och kreativa människor till vår stad som därmed blir spännande och en bra ort att etablera sig i.

I veckan blev jag intervjuad i Radio 7 om mina läsvanor. Det visar sig att det mesta jag läser är böcker om historia och samhällsutveckling. Mina tre senaste böcker handlar om Henrik den 8:e's fruar, svensk maffia (motorcykelgäng med mer) samt nazisternas propaganda under andra världskriget. Just nu läser jag (om) Edmund Burke's bok "Reflections on the revolution in France".

Inför intervjun började jag fundera varför jag just läser dessa böcker. En nyckel kan var det som Tomas Fischer skrev i tidningen Focus för någon tid sedan, han sa ungefär "Låt regeringen regera och lämna historien till historikerna". Jag tror det är klokt. I dag används historien, ofta styckvis och delt, som en ny arena för politisk debatt. Vi kan se det genom satsningen på upplysning om judeförföljelserna under andra världskriget eller genom att andra för fram att det borde upplysas om kommunismens brott. Låt mig göra helt klart att jag för min egen del ser lika allvarligt på varje kränkning av människans värdighet, vare sig den sker med politiska förtecken (nazism, proletäriatets diktatur eller något annat "högre" syfte). Problemen kommer då när samhället för fram en uppfattning, så gjorde till exempel Himmler under andra världskriget när har skapade en organisation som skulle forska på - och bevisa - den ariska rasens överlägsenhet.

Jag måste läsa och lära om historien, men jag måste också dra mina egna slutsatser annars finns risken att det bara uppfattas som propaganda, därför överlåter jag historien till historikerna. Jag läser deras slutsatser och får på så sätt en bakgrund till dagens utveckling.

En satsning på historieämnet bör alltså handla om att väcka intresse och vägleda i studier och analys snarare än en uppifrånstyrd kampanj.

Historien är för viktig för att bli ett politiskt slagträ.