För något tag sedan satt jag i badhusets ångbastu och kopplade av, jag njöt av tystnaden och ron. Plötsligt kom fem ytterligare personer in i bastun, personer som var av utländsk härkomst. De började prata högljutt och jag kände mig störd, så störd så att jag bara ville ropa "Håll tyst!", men det kan jag ju inte med - så jag satt och led ...

Efter ett tag började jag fundera. Var det möjligen så att ingen ville den andra illa och att vi bara kom från olika traditioner. Jag (svensk) vill ha det lugnt och skönt under det att andra traditioner värderar samvaron och interagerandet människor emellan mycket mer. Vi hör ofta svenska efterlysa ett samhälle med mer mänskliga kontakter, samtidigt som vi söker tystnaden. Kanske är det så att de som kom in i bastun - i sitt tycke - hjälpte mig ut ur min ensamhet genom att det blev liv. Då blev det inte alls så påträngnde längre, även om jag fortsatt ville koppla av så kunde jag lättare fördra deras "oväsen".

Här någonstans tror jag att den viktiga ingrediensen i integration ligger, att vi strävar efter att förstå varandras avsikter och att vi därmed kan lära oss att respektera varandras kulturer. Vi kan troligen leva sida vid sida i respekt och även successivt förena våra kulturer till en ny norm, men det kräver först kunskap om och respekt till den enskilde människan.

Sen är det naturligtvis så att om en vill ha tyst och en annan vill ha ljud så vinner alltid den som vill ha ljud. Låten dödar tystnaden. Jag kan respektera det men det är klart det vore skönt med en tyst bastu ibland.

För mig blev detta mer än ett bastubad, det blev en handfast lektion i respekt och samexistens. Fler borde bada bastu och reflektera över sina uppfattningar.

Jag tror att de flesta Boråsare vill att politiken kommer överens om viktiga frågor. Det innebär att förhandlingar och kompromisser måste bli relativt vanliga, i många frågor måste majoritet och opposition enas - med lite ge och ta från varje sid. Jag delar den uppfattningen men tyvärr kan jag konstatera att det inte alltid fungerar så.

Det har hänt mig fler än en gång att jag lagt fram ett förslag till oppositionen och fått till svar "vi bör ju vara överens i sådana frågor - så ta du och lägg ner din uppfattning". Med andra ord den enda överenskommelse vi kan få tillstånd är den som oppositionen vill ha, och om vi ställer upp på deras åsikter så vinner vi enigheten. För mig är detta en märklig inställning. Vi har olika partier därför att partierna står för olika uppfattningar. Har vi samma uppfattning, ja då behöver ingen kompromissa. Har vi olika uppfattning - och det är ett område där det är bra med enighet ja då måste båda vara beredda att kompromissa. I en sådan kompromiss är det också viktigt att notera att majoriteten har ansvaret i kraft av fler röster och därmed borde ha ett visst inflytande över resultatet

Jag kan förstå - men inte acceptera - att oppositionen försöker styra genom att vägra kompromisser. När detta är sagt så hoppas jag att vi kan finna kompromisser där vi inte ställer ultimativa krav. Jag har valt att visa min goda vilja genom ett antal kompromisser, nu måste oppositionen också visa vad de är redo att bjuda.

Sedan så måste jag tacka den okända person som lämnade in en bukett rosa rosor till mig i stadshusets reception i går. Jag kan tyvärr inte göra det mer personligt än så här då jag bara har ett namn.

Borås Tidning hade förra helgen en artikel om Pinocchio och hur långt arbetet på statyn hade kommit. Artikeln var intressant men än mer intressant tycker jag de kommentarer som gavs på BTs hemsida var. Inledningsvis handlade kommentarerna om "han är inte välkommen", "han hör inte hit", "hoppas han sjunker till Atlantens botten" och liknande.

När jag läste kommentarerna kunde jag inte låta bli att reflektera över att exakt samma saker sägs ofta om invandrare (möjligen bortsett från Atlantens botten). Byt ut Pinocchio mot invandrare och vi ser exakt samma reaktioner.

Jag tycker det är bra om konst väcker känslor, och jag kan gärna tänka mig inlägg av typen "jag gillar den" eller "jag tycker inte den är fin" och liknande som utgår från min åsikt och som sedan inte gör gällande att åsikten är universell. Det värsta ett konstverk kan råka ut för är väl att den beskrivs som "va, står det något där, det har jag aldrig sett". Skillnaden mellan kommentarerna om Pinocchio och den debatten är att kommentarerna deklarerar åsikter som om de vore universella, där är ingen inbjudan till att föra en diskussion.

Kanske är det så att vi i Borås, genom de spontana kommentarerna håller på att få en hedersinvandrare i Pinocchio. Han väcker uppenbarligen samma känslor. I fullmäktigedebatten inför att gåvan accepterades tog jag upp det faktum att man använt argumentet att ingen skall få förfula det offentliga rummen gällande Pinocchio, samma argument som i andra kommuner används mot byggandet av moskeér. Kanske är det så att det handlar om rädsla för det okända och risken att behöva ompröva fördomar, då är det bättre att statyn försvann i Atlanten.

Även på ett annat sätt liknar Pinocchio invandraren. Han är ju en trädocka som dels känner att han inte hör till och dels strävar efter att höra till. I sagan vill Pinocchio bli en människa. Jag kan väl föreställa mig att en ny invandrare har samma känsla av att inte höra till (då till det svenska samhället) och samma vilja att passa in. Invandraren skulle därmed kunna identifiera sig i Pinocchios situation, vi svenskar borde också inse att vi skall vara mer öppna och inbjudande för det som kommer utifrån och som nästan alltid kan berika vårt samhälle.

Kommentarerna på BTs artikel gick så småningom över till att säga "välkommen Pinocchio" eller "jag vill gärna ha statyn". Jag instämmer i de uppfattningarna. Jag sa välkommen redan i fullmäktige för jag trodde att det skulle bli en fin symbol. Nu säger jag än mer tydligt välkommen till Borås hedersinvandrare Pinocchio som kommer som statyn "Walking to Borås"