Häromdagen diskuterade Kommunfullmäktige frågan om införande av vårdnadsbidrag. Beslutet blev att införa bidraget. Jag skall inte i sak diskutera den frågan utan snarare reflektera lite över debatten som sådan.

En huvudpunkt i argumentationen var att påvisa oppositionens inkonsekvens, å ena sidan skulle det bli dyrt (många som använder) å andra sidan var det så dåligt att ingen (eller mycket få) skulle kunna använda bidraget. I sak är det så att 3 000:-/månad för ett barn ger 36 000:- per år och det är först när tio personer nyttjar bidraget som det "kostar" en tjänst.

Nåväl inkonsekvensen behandlades inte av oppositionen, och jag tror att skälet är att man bestämt sig för att vara mot och sedan samlat argument emot förslaget. Med andra ord har man inte analyserat situationen utan motståndet var det viktigaste. Om man kunnat enas om en analys så hade man haft ett svar på om problemet var för många användare (dyrt) eller för få användare.

Jag tror att väljarna efterlyser politiker som inte reagerar med ryggmärgen eller partiprogrammet utan som tar ställning baserat på sakfrågorna och som väger samman argument till en helhet. Man borde kunna kräva av sina förtroendevalda att de hqar en analys.

Jag har ett antal gånger blivit tillfrågad om min syn på den s.k FRA-lagen. Jag vill efter en del funderande tillföra några synpunkter till debatten.

Inledningsvis vill jag ta två utgångspunkter. För det första så handlar det om ofantliga informationsmängder. Jag (som inte är någon kommunikationsatlet) få ca 15 mail per dag, ca 10 mobilsamtal och kanske 3 SMS, det ger tillsammans knappt trettio händelser per dag för mig, tar vi de multiplicerat med säg sex miljoner personer så fås nittio miljoner händelser att granska per dag. Min andra utgångspunkt är att om tekniken existerar (d.v.s. man vet hur man skall göra) så finns tekniken oberoende av hur lagstiftningen ser ut.

Nu finns två möjligheter, antingen så har man mycket goda tekniska selekteringsmöjligheter i tekniken eller så har man inte det. Har man bra selektering så kan den stora mängden händelser bli hanterlig, men är tekniken så god så borde det innebära relativt liten risk för den oskyldige att fastna i nätet, varvid risken för övervakningssamhället är klart överdriven. Om å andra sidan selekteringssystemen är dåliga så fastnar många händelser i gransknigen men då blir det sannolikt mycket svårt och framförallt personalkrävande att övervaka. Nittio miljoner händelser (se ovan), antag att 1 % väljs ut vilket skulle ge 900 000 händelser per dag. Om man tar en minut per meddelande så innebär detta en arbetsinsats motsvarande 15 000 arbetstimmar per dag eller ungefär två tusen personer som jobbar 7 dagar i veckan med att granska meddelanden.

Jag tror nog att det är så att selekteringsverktygen är goda, vilket med mitt resonemang ovan borde innebära relativt liten risk för oskyldiga. Den stora faran skulle då vara vad systemet kan användas till, eller med andra ord så litar man inte på den offentliga styrningen av de som hanterar systemen.

Då blir frågan helt plötsligt en annan. Hur skall vi skapa (eller möjligen återupprätta) förtroende för politiken och statsmakten. Än mer paradoxalt blir det då när riksdagsledamöter stämmer in i kritiken, det blir inte lite av självkritik - de har nämligen ansvaret (det politiska) för övervakning av bland annat FRA.

FRA debatten lär oss alltså något viktigare, vi måste återupprätta tron på samhället eller så har vi större problem än FRA-lagen.