Det ahr nog undgått få att vi i moderaterna i Borås haft frågor kring beteendet hos en av våra förtroendevalda (numera avgången). I sakfrågan anser jag självklart att man inte skall förfalska/plagiera dokument och att man har rätten som väljare att kräva att de som är förtroendevalda agerar i enlighet med de normer som finns. Så hade inte skett här och mot den bakgrunden är avgången välmotiverad. Jag vill även konstatera att jag naturligtvishelst hade sett att processen inte behövts, men det är i sammmanhanget att dröma om det omöjliga.

Under debatten skrev min tidigare tyskalärare från gymnasiet (jag vägrar att skriva att han är "min gamle") en insändare utifrån att jag skulle försvara plagiat. Så var inte fallet, och i det läget han refererade så hade den fortroendevalda erkänt ett plagiat inför gruppen, gruppens ställningstagande om förtroende handlade därmed snarare om huruvida man skulle tvinga fram en avgång baserat på det "brottet". Bedömningen blev då nej. Någon dag efter stod det klart att det fanns fler plagiat och att den förtroendevalda därmed ljugit inför gruppen - avgången blev då nödvändig. I efterhand kan man naturligtvis säga att gruppen var naiv och att vi borde varit mer misstänksamma, jag tycker att det finns två kommentarer till detta: Dels är vår grundkompetens inte att vara åklagare, och därmed har vi ingen större erfarenhet av att bedöma lögner eller inte (gruppens sammansättning bör spegla partiets medlemmar) och dels så bör man utgå från att en förtroendevald agerar utifrån sitt förtroende och inte ljuger.

Finns det så några lärdomar att dra. Ett antal personer och debattörer har på olika sätt föreslagit vad man skulle kunna göra för att förhindra att detta sker igen. För mig som företräder ett perti som utgår från den enskilda individen och dess eget ansvar är det självklart att tro på individen och dess uppgifter. Jag vill därför avvisa tanken på att det skall krävas utdrag ur brottsregister eller liknande för att få förtroendeuppdrag i (M). Vi kan knappast ha en politik som förutsätter individens riktiga agerande i alla frågor utom i de interna. En arbetsgivare sa till mig för många år sedan "Ulrik, du skall veta att alla kan lura mig en gång", vad ha sa vad han ville lita på alla tills dess han visste att det inte gick. Jag tror att det är en bra hållning. Lärdomen blir därför snarare att vi måste vara tydloigare på kraven och på hur de följs upp snarare än på kontrollen.

Jag kan inte heller låta bli att koppla till en av vårens stora debatter - den om Ipred. Där har frågan varit vilka regler som skall finnas för en existerande teknik och min slutsats - för att säkra integriteten är att det skall ställas höga och rättssäkra krav för användandet av tekniken. I den frågan har jag (och alla andra som har min uppfattning utpekats som "kontrollfreak"). Så samtidigt som jag förordar personligt ansvar för förtroendevalda så uppfattas jag som kontrollkrävande på nätet, å andra sidan finns många, inte minst i media, som dels tycker att förtroendevalda skall kollas bättre och dels tycker att man skall förbjuda övervakning på nätet (och blunda för att tekniken finns). Jag tar detta exempel för att visa hur komplex integritetsfrågan är och hur den får ställas mot grundläggande människosyn.

Jag har för egen del tagit ett litet citat från Alf Henriksson "Kollektivismens historia, om den är sann, är den tristaste läsning som tänkas kan, för allt kul som hänt genom tiderna, har att göra med individerna" - därför håller jag fast vid min tro på individen och dess eget ansvar.

Ulrik Nilsson (M)

Kommunstyrelsens ordförande i Borås stad