Ulrik Nilsson (m)

Alla inlägg under november 2010

Avttackning och möten

Av Ulrik Nilsson - 17 november 2010 13:19

I måndags var det avtackning av KG (KG Drotz avgående (KD)-kommunalråd) och mig i Stadshuset i Borås. Fler än vad jag kunde vänta mig kom och uppvaktade. Jag vill här bara framföra ett varmt tack för alla presenter framförallt till de gåvor som givits till Monica och Karl-Axel Ekmans arbete i Garissa.

Sedan har jag del hunnit vara på utdelning av Gösta Bohman priset - vilket i år gick till dokumentärfilmaren Martin Borgs, och dels har jag varit på ett av Jarl Hjalmarson-stiftelsen arrangerat seminarium med Makedoniens EU-minister Dr Vasko Naumovski.

Makedonien är dedan 2005 kandiadty till EU men än så länge har EU inte inlett medlemsskapsförhandlingarna. I avvaktan på dessa förhandlingar gör Makedonien stora insatser för att uppfylla alla de krav som EU ställer för nya medlemmar i de så kallade Köpenhamns-kriterierna, man har helt enkelt ensidigt beslutat att uppfylla allt för att processen skall gå så smidigt som möjligt. Redan idag är Makedonien "den längsta" kandidatmedlemmen någonsin.

Varför har då inte förhandlingarna inletts? - Jo därför att man är oening med Grekland gällande namn och identitet för staten, grekland kräver att man inte använder identiteten Makedonien då en del av Makedonien ligger inom Greklands gränser. Grekland har dåm gjort klart att man inte kan stödja ett EU medlöemmsskap för Makedonien innan detta är löst.

För mig infinner sig då några frågor:

1) Kan vi inom EU acceptera att man använder kravet på enighet kring nya medlemmar som utpressning i en bilateral konflikt två länder emellan. Jag tycker inte det och det är inte heller Svergies mening, vi borde släppa fram Makedoniens medlemsskap och kritisera Greklands utpressningsstrategi.

2) Makedonien har i dag ett mycket starkt folkligt stöd för sin ansökan, men hör påverkas den av att EU uppfattas som ovilligt? EU tanken om samarbete borde vara tydlig även för Makedoniens innevånare.

3) Om Makedonien tvingas välja, vad är viktigast EU eller identiteten? På den frågan svarade EU-ministern med att dels vill 90% gå in i EU, men att ungefär 80% skulle välja att behålla identiteten före samarbetet som skulle gynna båda parter. Det finns alltså en riska att än en gång samarbetstanken stupar på någon nations egenintresse.

Ulrik Nilsson (M)

Riksdagsledamot

Allmänt

Dela · Kommentera

Jungfrutal

Kommentera

Av Ulrik Nilsson - 13 november 2010 16:13

Jag kom på att jag glömt att lägga ut mitt jungfrutal (=första framträdande i Riksdagens kammare) på bloggen. Det skedde på kvällen den 4 november under den allmänpolitiska debatten och så här sa jag enligt riksdagens protokoll:

Anf. 312 ULRIK NILSSON (M):

Fru talman! Min morfar lärde mig en gång i tiden att om jag knyter handen om någonting riskerar jag aldrig att tappa det. Men jag får heller aldrig någonting i handen om jag inte har den öppen. Med andra ord: När vi väljer att sluta oss tenderar det att innebära att vi långsiktigt blir fattigare.

Det fanns en tid här i Sverige då vi hade tillväxt. Vi tänkte på utveckling och framtidstro. Det var stabilt. Man kunde utgå ifrån att grabben fick jobb på pappas jobb. Jag pratar om 1950-talet. På den tiden hette tv:n typiskt Luxor. När jag skrev det häromdagen fick en ung medarbetare till mig googla på namnet, därför att går vi in på ett volymhandelshus i dag heter tv:n möjligen ganska många saker, men den heter inte Luxor längre.

Någonstans är det så att vi då har valt att köpa andra tv-märken. Vi har valt att titta på en större, globaliserad värld därför att det har gett oss välfärdsvinster. Vi kanske tycker att den där platt-tv:n, som inte heter Luxor utan något annat, faktiskt är mer prisvärd och har därför valt att köpa den.

Det här valet är faktiskt det val vi talar om när vi pratar om globalisering. Det är det val vi talar om när vi funderar på hur vi får så mycket och så gott utbyte som möjligt av våra pengar i samarbete med andra.

Öppenheten handlar naturligtvis, som det exempel jag började med här, om handel, men det handlar om så mycket mer: om idéer, om tankar, om andra människor, om stater och om organisationer. Det handlar om att faktiskt hitta det där gemensamma som stärker oss.

Där tycker jag att det är rimligt att säga att vi ska ha en utgångspunkt som bygger på demokrati, respekt, att kunna föra samtal, att diskutera mänskliga rättigheter och att försöka övertyga med logik. Men vi ska också vara mycket medvetna om att det är i den öppenheten framtidens framgångar definieras.

Fru talman! Jag lyssnade på ett inlägg i radion där man pratade om självförtroende. Där sade man ungefär så här: Självförtroende kan jag ha på två olika sätt. Antingen kan jag ha ett inlärt självförtroende, då någon har sagt: Gör så här och så här, så blir det rätt! Eller också kan jag ha ett äkta självförtroende, som kommer av att jag kan frågorna.

Och det är klart att för vi över det i det globaliserade perspektivet kan vi naturligtvis inför olika fenomen vara väldigt kategoriska och avvisande, deklarera att ”så här är det” och sluta där. Men jag kan också gå tillbaka och säga att jag har en tro på att det vi står för är det rätta och riktiga, och därmed kan jag också förmå att försöka övertyga och argumentera. Utan att ge avkall på innehållet kan jag ändå försöka övertyga.

Det här har jag tänkt på under mina första veckor när jag nu har träffat ett antal företrädare för konflikthärdar runt om i världen. Vi har pratat om Gaza, Israel, Palestina, Iran och Rwanda. I alla de sammanhangen kan jag antingen välja att ha en väldigt kategorisk ståndpunkt och säga ”så här är det” och därmed inte försöka bidra till att bli en del av lösningen. Men jag kan också föra fram de positiva värden som ligger i vårt sätt att se på demokratin och som ligger i vårt sätt att se på mänskliga rättigheter, öppenhet och handel. Då kan jag nämligen argumentera, föra fram synpunkterna och hoppas att någon förstår.

Det är möjligt – jag ska gärna erkänna det – att jag kan vara naiv. Det är möjligt att jag aldrig har en chans att påverka några andra människor att tro. Men låt mig då konstatera att jag hellre är naiv och tror på människans möjlighet än uppgiven och säger att det här inte går att lösa och att vi kommer att ha en evig konflikt.

Fru talman! Jag tycker att det är viktigt, när vi har en debatt om utrikespolitik, säkerhetspolitik och försvar, att konstatera att vi ska stå för öppenhet. Vi ska stå för en beredskap att ta emot intryck och att resonera, försvara och argumentera för de ståndpunkter vi har där vi tror på demokratin och på vårt system. Men det kräver att vi har självförtroende, därför att i mötet med det okända ligger det spännande, och det är som sagt bara när handen är öppen som det kommer någonting i den. Det är bara då vi kan lära oss någonting nytt.

Fru talman! Med det vill jag sluta och konstaterar att jag är stolt över att tillhöra ett land där vi främjar förståelse och kontakter människor emellan, därför att då blir vi alla långsiktigt rikare.

I detta anförande instämde Johan Forssell (M).

Ulrik Nilsson (M)

Riksdagsledamot

Allmänt

Dela · Kommentera

Nya erfarenheter

Kommentera

Av Ulrik Nilsson - 12 november 2010 11:05

Det är nu ett tag sedan jag senast skrev på bloggen, det hänger naturligtvis mycket samman med att jag bytt uppdrag från Borås stad till Riksdagen. Som nyvald riksdagsledamot handlar det väldigt mycket om att sätta sig in i ärenden och arbetssätt. Jag har utsetts till ersättare i dels Utrikesutskottet (där jag normalt tjänstgör) och i Konstitutuionsutskottet.

Den nu gågna vecakn har jag bland annat varit på information från Riksrevisionen, lyssnat å föredrag från en forskare på Försvarhögskolan om läget i Afghanistan, träffat en fackföreningsledare från Peru och besökt ett av EU kommssionens semnarier som handlade om Islands medlemsansökan.

Från det senaste vill jag gärna delge en reflektion som jagtyvärr aldrig fick möjlighet att ge offentlgt på seminariet.

Paradoxen om medlemsansökningar

Erfarenheter visar generellt att befolkningen är mer EU positiv i goda tider och att ansökningar ofta sker när det är krisstämning (och då medborgarna är mer kristiska). Så har det definitivt varit för Island som fram till kraschen 2008 hade en majoritet för medlemssakp och som efter fick en minoritet, ansökan skedde dock först i juli 2009 och då med "en uppförsbacke" i opinionen. Eftersom det krävs ett flertal i en folkomröstning och då dessutom det kommer att krävas både sakliga svar på problem (fiske, jordbruk, Icesave etc) och ett känslomässigt ja finns det nog anledning att titta djupare på paradoxen.

Jag tror det är så här:

1) Människor vill tillhöra vinnarna. Elfsborg får gärna spela högpresigematcher när de vinner. Alltså kan vi gott vara med övriga Europa när vi är starka (vi kan till och med tänka oss att hjälpa de svagare). Allmänhetens stöd!

2) Politiken vill gärna framhålla sina goda insatser när det går bra. Tackvare oss/mig/vårt parti går det jättebra - vi har inget att lära av andra. Så länge vi får stöd behöver vi inte EU, vilket brukar uttryckas som att för tillfället är det inte aktuellt att söka.

3) I sämre tider vill befolkningen inte tävla - det finns ju risk att vi blir "lillebror" och kan avtvingas anpassningar som någon annan styr över. Det är inte heller roligt när Elfsborg förlorar ... . Allmänheten emot ansökan.

4) I sämre tider kommere politiken att utsättas för önskemål om en plan för att komma på bättre fot. Ett enkelt inslag i den planen är att säga att vi skall ansöka om medlemsskap, och då sker ansökan.

Om vi utgår från att detta resoemang kan förklara läget för OIsland så kommer vi till frågan om vad som kan sek härnäst. Utifrån så skulle kanske drömscenariot se ut så här:

1) Konjunkturen och ekonmin återhämtar sig (inte säkert att det blir så men) i Europa i allmänhet och på Island i synnerhet.

2) Politikerna väljer att inte ta åt sig äran för återhämtningen utan snarare peka på att det är tackvare att vi fått draghjälp som allt har gått bra.

Här tror jag att det finns en generell lärdom. All utveckling sker i samverkan mellan politik, människor, företag, länder, föreningar etc och det finns skäl att inte ta åt sig äran utan att just peka på allas betydelse. Jag har tidigare försökt att säga att Borås goda utveckling inte är politikens förtjänst, vi har bara kunnat verka som katalysator.

Så på väg het från Islands seminariet erinnrar jag mig den skylt Ronald Reagan lär ha haft på sitt skrivbord (ett påstående jag inte kan garantera säkerheten i) där det stod:

"Du kommer hur långt som helst - om du är beredd att ge äran åt andra"

En lärdom för Island och för Borås.

Ulrik Nilsson (M)

Riksdagsledamot

Allmänt

Dela · Kommentera

Tidigare månad - Senare månad