I går besökte jag ett seminarium som Utrikespolitiska Institutet (UI) höll i Stockholm där Per Björklund (free-lance journalist) berättade om sina erfarenheter av revolutionen i Egypten.

För mig så gav kvällen ett antal nya insikter och fakta. En är att processen som ledde fram till att president Mubarakk avgick är betydligt längre i tid än vad jag visste. En möjlig startpunkt är de protester som genomfördes, eller kanske skall man säga som var planerade, den 6:e april 2008. Det var tänkt att den dan genomföra en protestaktion för bättre villkor för de anställda inom textil-industrin i Egypten. Bland annat fanns krav på högre löner. Inbjudan gjordes genom det då nya mediet Facebook, och på kort tid angav 60 000 personer att de "gillade" förslaget. Det tolkades av regimen som att 60 000 skulle ut och demonstrera och därför valde man att slå till hårt och i förväg. 10 000 kravallpoliser hindrade demonstrationen som aldrig blev av. För att minnas detta blidades vad som kallas 6:e april rörelsen. Förn 2008-04¨-06 går en rät linje - en process - till 2010-01-25.

För det andra gjordes det klart under seminariet att det folkliga stödet för protesterna var mycket starkt, det handlade inte bara om en välutbildad grupp i Kairo utan protesterna bars upp av många och det över hela landet.

Det trejde notatet handlar om de misstankar som finns om att militären, som kanske skall ses som de verkliga makthavarna i Egypten, bara utnyttjat protesterna för att befästa sin egen makt. Som stöd för den uppfattningen kan man lyfta upp den folkomröstning om konstitution som genomfördes häromveckan och där ett ja kan uppfattas legitimera en något förändrad konstitution medan ett nej kan uppfattas som ett stö för den gamla. Väljarna kom i ett typ av moment 22, något som påstås vara upplagt för att militären skulle få en kostitution med de ändringar man ville ha.

Flyttar vi oss till frågan varför revoultionen kom igång så var Per Björklunds uppfattning att händelserna i Tunisien spelat viss roll men att tre inhemska faktorer är väl så viktiga:

- Politiskt förtryck i Egypten

- Polis (över-)vål

- Ökande klyftor. Ekonomin har gått bra men inte i första hand beroende av inhemsk produktion vuilket lett till att relativt få "berörts" av ekonomins utveckling och då har klyftorna ökat.

Jag ställde frågan om var Per Björklund ansåg att vi (Sverige & EU) kan göra för att stödja processen. Svaret blev att vi skulle protestera mot övergrepp, och senare (som svar på en annan fråga) att vi kunde stödja utbildningen.

För egen del har jag följande tankar efter seminariet:

För det första så tror jag som alltid att demokrati är en irreversibel (går inte att backa) process. Mwed andra ord tycker jag att det är två saker som är viktiga nu dels att man efter folkomröstning fått en konstitution som slår fast att det kommer fler val. Det innebär nämligen att även om man inte hinner formera sig till det kommande valet (september?) så vet oppositionen att de kommer att ha nya chanser. Vår roll blir då att dels se till att valprocessen blir riktig och dels sätta press på Egypten att stå fast vi kommande fria val. Då kommer Egypten att finna sin väg mot demokrati och bort från diktaturens ok.

För det andra att vi i EU har en stor roll att medverka genom en bred pallett med insatser exempelvis: investeringar i infrastruktur, valövervakning, demokratibistånd, hjälp med utbildning och student utbyte. Framförallt skall vi välkomna Egypten blade demokratierna.

Ulrik Nilsson (M)

Riksdagsledamot

I går besökte jag ett seminarium som Utrikespolitiska Institutet (UI) höll i Stockholm där Per Björklund (free-lance journalist) berättade om sina erfarenheter av revolutionen i Egypten.

För mig så gav kvällen ett antal nya insikter och fakta. En är att processen som ledde fram till att president Mubarakk avgick är betydligt längre i tid än vad jag visste. En möjlig startpunkt är de protester som genomfördes, eller kanske skall man säga som var planerade, den 6:e april 2008. Det var tänkt att den dan genomföra en protestaktion för bättre villkor för de anställda inom textil-industrin i Egypten. Bland annat fanns krav på högre löner. Inbjudan gjordes genom det då nya mediet Facebook, och på kort tid angav 60 000 personer att de "gillade" förslaget. Det tolkades av regimen som att 60 000 skulle ut och demonstrera och därför valde man att slå till hårt och i förväg. 10 000 kravallpoliser hindrade demonstrationen som aldrig blev av. För att minnas detta blidades vad som kallas 6:e april rörelsen. Förn 2008-04¨-06 går en rät linje - en process - till 2010-01-25.

För det andra gjordes det klart under seminariet att det folkliga stödet för protesterna var mycket starkt, det handlade inte bara om en välutbildad grupp i Kairo utan protesterna bars upp av många och det över hela landet.

Det trejde notatet handlar om de misstankar som finns om att militären, som kanske skall ses som de verkliga makthavarna i Egypten, bara utnyttjat protesterna för att befästa sin egen makt. Som stöd för den uppfattningen kan man lyfta upp den folkomröstning om konstitution som genomfördes häromveckan och där ett ja kan uppfattas legitimera en något förändrad konstitution medan ett nej kan uppfattas som ett stö för den gamla. Väljarna kom i ett typ av moment 22, något som påstås vara upplagt för att militären skulle få en kostitution med de ändringar man ville ha.

Flyttar vi oss till frågan varför revoultionen kom igång så var Per Björklunds uppfattning att händelserna i Tunisien spelat viss roll men att tre inhemska faktorer är väl så viktiga:

- Politiskt förtryck i Egypten

- Polis (över-)vål

- Ökande klyftor. Ekonomin har gått bra men inte i första hand beroende av inhemsk produktion vuilket lett till att relativt få "berörts" av ekonomins utveckling och då har klyftorna ökat.

Jag ställde frågan om var Per Björklund ansåg att vi (Sverige & EU) kan göra för att stödja processen. Svaret blev att vi skulle protestera mot övergrepp, och senare (som svar på en annan fråga) att vi kunde stödja utbildningen.

För egen del har jag följande tankar efter seminariet:

För det första så tror jag som alltid att demokrati är en irreversibel (går inte att backa) process. Mwed andra ord tycker jag att det är två saker som är viktiga nu dels att man efter folkomröstning fått en konstitution som slår fast att det kommer fler val. Det innebär nämligen att även om man inte hinner formera sig till det kommande valet (september?) så vet oppositionen att de kommer att ha nya chanser. Vår roll blir då att dels se till att valprocessen blir riktig och dels sätta press på Egypten att stå fast vi kommande fria val. Då kommer Egypten att finna sin väg mot demokrati och bort från diktaturens ok.

För det andra att vi i EU har en stor roll att medverka genom en bred pallett med insatser exempelvis: investeringar i infrastruktur, valövervakning, demokratibistånd, hjälp med utbildning och student utbyte. Framförallt skall vi välkomna Egypten blade demokratierna.

Ulrik Nilsson (M)

Riksdagsledamot

I dagens BT har jag en debattartikel om hur debatten om en flygförbundszon fördes i sverige. Jag bifogar min insända text.

---

Lärdomar av Libyen

När detta skrivs så har FNs säkerhetsråd just tagit ett beslut om att införa en flygförbudszon över Libyen. Det är bra och det är ett nödvändigt första steg om vi skall kunna hjälpa och stödja demokratirörelsen och om det skall kunna gå att stoppa Khadaffi’s förtryck av det egna folket. Vi måste göra allt som står i vår makt för att inte hindra ”den arabiska vårens” fortsatta utbredning. Beslutet om flygförbudszon, och inte minst den inhemska debatten inför beslutet ger dock upphov till ett antal principiella frågor.

För att kunna agera trovärdigt på den internationella scenen måste ett antal faktorer vara uppfyllda. Jag skulle vilja säga att det är tre förutsättningar: Vilja – man måste tro på sin uppfattning och föra fram den, Legitimitet – uppfattningen måste ha stöd i internationell rättsuppfattning och slutligen Förmåga – man måste kunna stå för de utfästelser som ges.

Debatten i Sverige inför beslutet om flygförbud har mycket handlat om att vi skall kraftfullt kräva en zon. Ingen – eller i vart fall mycket få – i det politiska Sverige motsätter sig insatser mot Khadaffi, flygförbund eller troligen även mer omfattande militära insatser uppfattas som nödvändiga. Sverige har en lång tradition av att ställa krav, när jag gick i skolan så hävdades det att Sverige var ”en moralisk stormakt”, detta då den (S)-ledda regeringen ständigt ställde krav på olika stater. Vad vi kunde göra begränsades till ord. När Wikileakes avslöjar att USA ser Sverige som ”en medelstor hund med en stor hunds attityd” är det nog ett utslag av samma förhållande. Det positiva är att vi står upp för en åsikt om demokrati, frihet och mänskliga rättigheter, det tråkiga att det lätt blir ”tomma tunnor skramlar mest”.

Frågan som därefter bör belysas är legitimiteten. Vi har internationellt enats om att för att en insats med tvångsmedel mot en stat skall vara legitim så skall den ha stöd i FNs säkerhetsråd, eller möjligen kan man agera utan stöd om det är uppenbart att agerandet medverkar till att stoppa eller hindra folkmord eller brott mot mänskligheten. I det senare fallet är mandatet och legitimiteten mycket svagare. Nu samlade FN sig till ett beslut, det var inte enigt men genom att bl.a Ryssland och Kina inte gick emot utan lade ner sina röster så hindrades inte beslutet av veto. Här ser vi FNs både styrka och svaghet, genom konstruktionen kan en konflikt inte eskalera till en världskonflikt eftersom stormakterna kan hindra agerande (en styrka), men det innebär också en viss handlingsförlamning om någon av stormakterna inte delar beslutet. Kina och Ryssland har uttalat tveksamhet men de valde alltså till slut att inte stoppa förslaget. För mig har FN, trots de svagheter som konstruktionen ger, en mycket viktig funktion för världens utveckling, även om det finns anledning att i andra avseenden, framförallt administrativa, att rikta kritik mot FN.

Så till den tredje faktorn, förmåga. Här kan vi direkt konstatera att Sverige idag saknar egen förmåga annat än i mycket begränsad insats och då tillsammans med andra. ISAF i Afghanistan och insatsen i Aden-viken är exempel på sådana insatser. EU har tillgång till några snabbinsatsstyrkor (två tror jag), av vilka den ena just detta halvår står under svenskt ledarskap. Det har från olika håll föreslagits att den, Nordic Battle Groupe, skulle utnyttjas. I det ställningstagandet finns två problem dels så måste EU och Sverige vara eniga om insats (se även frågan om legitimitet) och dels är en styrka om en knapp bataljon alldeles otillräcklig. Vi skall också komma ihåg att (S) som gärna driver tesen att NBG kan användas så sent som ihöstas var mycket tveksamma till NBG. NATO har naturligtvis resurser att gå in, framförallt beroende på USAs resurser. Det är nog troligt att NATO måste ta ett stort ansvar för flygförbudet. NATO resurser är dock något som står utanför svensk kontroll eftersom vi inte är medlemmar av NATO. Som jag uppfattat det är det bara (FP) och (M) som uttalat sig positivt om ett medlemskap i NATO, vi skulle inte få stort inflytande men det är klart vore vi med så kunde vi fört fram våra åsikter i en organisation som hade muskler. Slutligen några ord om USA som var en mycket konstruktiv part i FN beslutet. För ett halvår sedan så krävde den rödgröna oppositionen i Sverige att USA skulle avveckla alla sina baser utanför sitt eget land. I dag vill man kräva att USA upprätthåller en flygförbudszon från sina europeiska och arabiska baser samt med hjälp av marinnärvaro. Vilken tur att USA uinte lyssnade på svensk opposition.

Nu är vi där vi är, och det är bra att/om USA och NATO tillsammans med företrädare för arabförbundet kan ordna en flygförbudszon och även på andra sätt gå in och hindra övergrepp på civilbefolkningen. För egen del så innebär det ett fortsatt stöd för svensk utrikespolitik, ett fortsatt stöd för NATO-medelemskap och en tilltro till att USA kan spela en betydande roll för världsfreden. Om oppositionen drar samma slutsatser så kommer vi att efter ”den arabiska våren” också få se en betydande tillnyktring av oppositionens utrikespolitik där man inser att Sverige inte kan stå ensam hur moraliskt högtstående vi än är.

Sverige får aldrig vara ”en ropandes röst i öknen” (i sammanhanget i dubbel mening!)

Ulrik Nilsson (M)

Riksdagsledamot och ersättare i Utrikesutskottet

I frags hade Utrikesutskottet besök av Margot Wallström som beskrev sitt arbete med konfliktrelaterat sexuellt våld. Den reflektion man kan göra är att i situationer som är konflikter så verkar varje form av polityr försvinna och agerandet sker utifrån de mest primitiva reaktionerna. Det innabär bland annat att sexuellt våld blir "naturligt" (nej det får det aldrig bli) och att saker sker som normalt inte skulle kunna förekomma, eller som då de förekommer fördöms å det starkaste från alla parter.

Det problem som vi ägnade en del tid åt var hur man i efterhand skall kunna straffa förövarna, hur man skall kunna få vittnesuppgifter och hur ett fungerande domstolssystem skall kunna se ut. Det blev en intressant och informativ förmiddag.

En anna fundering kan vara det relativt begränsade deltagande som vi hade på denna övning: vi var 3 (M) och en vardera från respektive (S), (KD) och (FP). av 17 ordinarie och ca 20 ersättare kom alltså sex personer. Jag var den enda mannen som hörsammade inbjudan - det är inte utan att man inser att frågor om sexuellt våld bedrivs i "uppförsbacke".

Ulrik Nilsson (M)

Riksdagsledamot

I dagens Borås Tidning har jag en debattartikel om utvecklingen i Nordafrika, och kanske framförallt reflektioner om hur fortsättningen ser ut. Jag bifogar min insända text (den kan naturligtvis ha blivit redigerad av BT):

Agerande för Nordafrika 2.0 ?

Efter några dagar med möten inom den parlamentariska församlingen för en Medelhavsunion (PA-UfM) går det inte att undvika några reflektioner om hur den framtida utvecklingen i Nordafrika/Arabvärlden kommer att se ut. Det första man kan konstatera så här mitt i en process är att bilden av vad som sker är väldigt varierande. Samtidigt som vi företrädare för EUs nordliga länder ser en fortlöpande positiv process, så finner viss av arabländerna det nödvändigt att påpeka att det råder lugn och trygghet (för de styrande?) i det egna landet och att förändringarna bara gäller ”vissa länder”. Det kommer säkert att ta sin tid innan den nu pågående processen har avstannat, jag tror inte att det stannar vid förändringar i Tunisien och Egypten utan att en hel rad med andra stater kommer att ta del av förändringen. Det är nog så att den arabiska socialismen når sin ändpunkt under 2011.

Med utgångspunkt från PA-UfM:s möte i Rom går det därför inte att uttala sig om den omedelbara framtiden, däremot går det att utifrån de diskussioner som förekom att börja formulera en ny långsiktig strategi för Nordafrika.

Naturligtvis måste förhoppningen vara en demokratisk utveckling med fria val i de länder som är med i EuroMed samarbetet. Bara genom fria och demokratiska väl kan en god utveckling främjas. Twitter, Facebook och andra socialmedia har visat vägen till att bryta informationsmonopolen, men nu krävs också att alla görs delaktiga i den demokratiska processen. Därför måste vi nu också ställa krav på att pressen ges frihet att verka i hela området.

Ett annat huvudämne för diskussionerna var behovet av investeringskapital dels i ny infrastruktur, främst hamnar och järnväg och dels som finansiering för uppbyggnaden av näringsverksamheter. Det finns inte någon god uppskattning av behoven idag men det utrymme för investeringar i medelhavsregionen som EIB (den europeiska investeringsbanken) har om 6 till 9 miljarder Euro får nog ses som en första pott.

Ett exempel som lyftes fram är en modern järnväg mellan Rabatt och Kairo, en förbindelse som skulle öka möjligheterna till utbyte längs Nordafrikas kust. Skall en sådan investering få fullt utbyte så krävs inte bara pengar (extremt mycket pengar) utan också åtgärder för att öka rörligheten på politisk nivå. Exempelvis måste alla berörda stater öppna sina gränser för utbyte av människor, produkter, kapital och tjänster (EUs fyra friheter). Processen mot öppenhet måste komma igång nu.

När det gäller lån till nyföretagande, vilket krävs för att öka exporten till Europa från Nordafrika/Arab-världen, så finns andra hinder att övervinna. Det ränteförbud som tillämpas i den muslimska läran innebär att en investerare, för att inte förlora sina pengar, måste äga det han investerar i. Det är nämligen bara genom värdestegring på tillgången som pengarna kan fås tillbaka med avkastning. För entreprenören, som ofta vill arbeta för sin egen framgång, innebär det antingen att han får se sig anställd och arbeta för någon annans framgång eller att han måste ha eller få erforderligt kapital när verksamheten inleds.

Ett annat område som diskuteras är möjligheter till utbyte mellan studenter i hela regionen och skapandet av ett nätverk av samverkande universitet eller utbildare. Idén är god och omfattas av alla, dock visar erfarenheten att villigheten, och möjligheten, att resa har varit störst från nord. När det gäller studenter har det funnits en ovilja att släppa iväg begåvningar, vilka riskerar att stanna utomlands. Här gäller det att visumregler måste tas bord, såväl för inresa som för utresa.

Så en strategi för att skapa Nordafrika 2.0 – en ny vision vore att EU dels utvecklar metoder hur investeringar skall kunna genomföras på bästa sätt och dels agerar som rådgivare i demokratisk utveckling. För länderna söder om Medelhavet handlar det om inleda övergången till en utveckling mot demokrati och öppenhet. För utan de demokratiska reformerna så har EU relativt svag anledning att medverka till investeringar i den storleksordning som önskas.

Om ungefär ett år träffas PA-UfM igen i Marocko, få se vilka ledningar som kommer dit. Då måste såväl demokratistrategin som tankar kring investeringar finnas på plats och föras ett steg till. Kanske är vi då på väg mot Nordafrika 2.0

Ulrik Nilsson (M)

Riksdagsledamot och ersättare i PA-UfM/EMPA-delegationen

Sitter just nu och lyssnar på plenarförsamlingen av EMPA (eller PA-UfM som den kommer att kallas). EMPA är en mötesplats för parlamentariker från EU, Europaparlamentet och från länder i Nordafrika och Mellanöstern. Det är en rätt svårgriplig tillställning. Å ena sidan har stora förändringar skett i Tunisien och Egypten, samtidigt så sitter här företrädare för länder som vill betona att "allt ät som vanligt".

För oss europeer är det uppenbart att en betydade förändring har skett, en förändring som möjliggör en helt annan utveckling i hela regionen. Lite tillspetsat kan man säga att den gamla "arabiska socialismen" kan ersättas med demokrati. Europeiska företrädare är därför övervägande för att nu väcka frågan om vad vi kan göra för att stödja utvecklingen, även om det från vissa håll uttalas oro för såväl energiförsörjning (Libyen säljer mycket olja till Italien) som för flyktingfrågan. Å andra sidan så kan de länder där förändring inte skett instämma i stödbeslutet, men det är inte deras uppfattning att förändringens vind är positiv.

Ett viktigt ställningstagande idag kommer att omfatta de europeiska investeringsmedeln till området. Där finns en skiljelinje mellan Nord-europa och övriga, vi i Nordeuropa anser att dagens instrument (EIB - europeiska investeringsbanken med 8 miljarder Euro till medelhavsområdet) fyller funktionen bra. Övriga (som är fler, och som också har stöd av Europaparlamentet) anser att det bör bildas ett nytt organ som är ett halvägt (51%) dotterbolag till EIB och där medelhavsländerna får beslutande inflytande. Behovet är vi eniga om men hur det blir med beslutet får vi se.

Slutligen måste man kommentera att det känns verkligen som ett övergångsskede. Om vi ses om ett år (då i Marocco enligt procedurreglerna) så kommer nog många företrädare att ha bytts ut ochfler länder genomgått förändringar. Dagens möte är dock viktigt eftersom vi behöver denna typ av öppna mötesplatser. Hur instrumenten och agerandet i framtiden kommer att se ut kommer nog att få växa fram, nästa år vet vi kanske.

Ulrik Nilsson (M)

Riksdagsledamot