Veckans stora händelse här i Riksdagen har nog varit debatten om ISAF och Afghanistan. Man får nog säga att debatten gav ett visst underhållningsvärde när Lars Ohly (V) repilkdebbaterade med Peter Eriksson (MP), uppenbart var att de röd-gröna hade en strid om "blame-voiding" (det-var-inte-mitt-fel-spel). Man skulle kunna säga att det röd-gröna samarbetet krackelerade i Kammaren i tisdags, jag tror dock det finns större lärdomar att dra.

Går man in i en allians eller ett långsiktigt samarbete så måste man inom gruppen förhandla och ge och ta. När man enats så måste alla känna att kompromissen är mitt eget förslag. Först då kan man förhandla med en annan part och ge och ta. Känner man sig att man fått ge så mycket så man inte helhjärtat står för överenskommelsenså blir det svårt eller till och med omöjligt attförhandla i nästa steg. (V) känner det naturligvis så och väljer därför att sätta sitt partiintresse före det röd-gröna samarbetet.

Viser här den stora svagheten med ett inte genomarbetat samarbete, och svenska folket är bara att gratulera att man inte stödde ett samarbete som spricker vid första förhandlingen.

Ulrik Nilsson (M)

Riksdagsledamot