För någon timma sedan landade jag på flygplatsen i Tunis, dit jag kommit för att delta som valobservatör i Tunisiens första demokratiska val. Jag möttes utanför flygplatsen av bilar som tutade, körde fort och där man vifatade med flaggor (Libiska) - man firade att Khadaffi slutligen var borta från makten. En ögonblicksbild som visar att för de berörda är inte den arabiska våren över än.

De senaste tre veckorna har gått i Nordafrikas tecken för mig. Det inleddes med olika möten och seminarier i Kairo och Alexandria, träffar med "nya" politiker, myndigheter och oberoende organisationer. I Kairo kom jag tyvärr också att få bevittna hur en fredlig demonstration för räten att bygga bönelokaler utnyttjades av provokatörer och kom att leda till att ett trettiotal domonstranter kördes över av stridsvagnar - fruktansvärt. Nu är jag i Tunis för att övervaka nästa fas i Tunisiens utveckling och samtidigt nås jag av beskedet att makten i Libyen slutgiligt fallit. Det får mig at reflektera lite över en förändrings olika faser och vad som krävs.

Tunisien har sedan jasminrevolutuionen (eller som man vill kalla den här - den värdiga revolutionen) målmedvetet och systematiskt arbetat för att kunna genomföra val till en församling om 208 ledamöter vilkens uppgift framförallt är att skriva en ny konstitution. Man skall också utse tf president, och en tillförordnad regering. Processen har tagit lite längre tid än ursprungligen planerat med den förefaller genomförs med öppenhet och samförstånd. Valet på söndag blir viktigt för framtiden och om allt går så som vi hoppas kan kanske Tunisien bli en modell att följa.

I Egypten fick jag klart för mig att oklarheterna är fel, och då kanske inte främst den fråga som är vanligast i den svenska debatten, den om det Muslimska brödrasapet. Den centrala frågan är i stället om militären verkligen vill släppa makten, och om militären i framtiden skall underordna sig demokratisk kontroll. Denna fråga ser samtidigt som den av militären tillsatta övergångsregeringen verkar mer inriktad på att vinna sympati än på att regera landet. Sammantaget innebär detta att mycket går långsamt oc att mycket lite sker som kan hantera både den politiska osäkerheten som den ekonomiska kris som kommit då turismen sviker. Det är uppenbart att handlingskraften saknas och då blir det kanske än viktigare att betona betydelsen av att militären aldrig får bli ett alternativ till demokrati. Om Tunisien närmar sig ett delmås så kämpar egypten mitt på vägen.

Libyen så kan nu förhoppningsvis gå från en situation med militära motsättningar mot en demokratisk utveckling. Ders vandring har bara börjat eller snarare kommer snart att börja.

Tunisien, Egypten, Libyen - trip, trap, trull. Jag ser fram emot att följa alla länderna framåt och jag skulle också välkomna fler; Syrien, Jemen ... . Att vägen kan vara svår får aldrig bli ett skäl att låta bli att gå på demokratiseringens väg.

Ulrik Nilsson (M)

Riksdagsledamot