Under Folknykterhetens vecka blev jag inbjuden att hålla en appell. Det är ett uppdrag som naturligtvis intresserar en nykterist sedan 45 år tillbaka, och vars engagemang (det som gav min politiska bana) inleddes som ung UNF:are i mitten av 1970-talet. Jag började dock att reflektera lite över vad appellen skulle innehålla, det skall ju vara en kraftfull uppmaning till någon aktion.

Skall jag behöva kraftfullt uppmana någon att göra något så måste det innebära att jag vill ha en aktion som avviker från det normala, och därmed säger jag indirekt att det normala är att dricka alkohol och det avvikande att säga nej. Där tror jag pudelns kärna ligger, vi utgår alltid i Sverige från en norm och allt som inte stämmer med normen måste förklaras och motiveras. Tror jag på gud och normen är ateism, så kan jag inte räkna med respekt för min åsikt utan jag måste motivera åsikten, är jag vegetarian så förväntas jag tala om varför, tycker jag inte om fotboll så måste det beskrivas. När då Nykterhetsrörelsen gör sin stora kampanj för att minska alkoholbruket så innebär det att normen bekräftas - För att inte drick så krävs appeller!

Låt oss istället ta en annan utgångspunkt för samlivet. Låt oss säga att vuxna människor bör väl få inrätta sitt liv efter sina egna önskemål så länge det inte inkräktar på någon annans möjligheter och låt oss respektera det, även om vi inte alltid förstår varför eller vet varför. Just detta att vi för att respektera en annan måste förstå innebär faktiskt att vi sätter oss själva före andra och vi gör oss till norm.

Det blir därmed logiskt att vi kan agera avvaktande mot invandrare vi inte förstår, eller avvisande mot skulpturer vi inte gillar. Min sammanfattning av Folknykterhetens vecka, och det den gav mig detta året, blir därför låt oss acceptera medmänniskor som de är och låt oss respektera allas livsval.

Att inte dricka alkohol är för mig ett livsval och det kan aldrig ändras av andras livsval, därför vill jag bli respekterar - utan argument - för mitt val.