Detta är en artikel som också publicerats i Borås Tidning.

Kommunfullmäktige håller budgetdebatt i dagarna två. En central fråga kommer att vara bedömning av hur den kommande utvecklingen ser ut. Kommer den vikande konjunkturen och begynnande lågkonjunkturen att innebära minskningar av intäkterna och ökningar av kostnaderna eller kommer budgeten att hålla. Situationen med varsel, sjunkande fastighetspriser och lägre ekonomisk aktivitet ger ett nytt fokus åt debatten.

I torsdags hade nätverket BoråsBorås en genomgång av fyra olika visioner/idéer för stadens framtida utveckling. Jag förstår att många frågar sig om vi verkligen har råd med nya satsningar, om inte en tydligare prioritering skall ske på skola, omsorg och vård.

Torsdagen veckan dessförinnan hade Sjuhärads kommunalförbund ett stort rådslag som syftade till att plocka fram idéer om hur vi i Sjuhärad skall agera med anledning av fordonsindustrisituationen. Även om vi — tack och lov — än så länge har färre varsel än många andra delar av Västra Götaland så kan vi kanske hjälpa till och lösa problemen.

Borås näringsliv har gått igenom ett antal faser: Knallen med handel, textil produktion, postorder och logistik. I dag kan vi konstatera att tack vare att näringslivet har blivit mer diversifierat står vi starkare idag. Frågorna vi skall ställa oss är dels vad som krävs av näringslivet framåt och del hur vi idag kan agera så att vi uppnår det målet.

Det råder en stor enighet att framtiden ligger i verksamheter baserade på tjänster och kunskap. Handel är i grunden en tjänste industri, tjänsten är att flytta en vara från tillverkningsstället i Kina (?) till oss i affären, och handelserfarenheterna borde därmed kunna användas för vidare utveckling. Borås har också tagit steget in i kunskapssamhället genom att komplettera våra traditioner med nya verksamheter med direkt koppling till forskning. Projektet "Smart textiles" är ett sådant exempel, "Waste refinery" ett annat, Marketplace Borås i Simonsland ytterligare ett och fackförbundet Unionens förslag på ett tjänste forskningsinstitut är hör till  samma tema. Vi måste i den rådande konjunkturen våga driva denna typ av satsningar vidare.

Ett annat område där stor samsyn om framtidsutsikterna råder är besöksnäringen. BoråsBorås idéer skall ses i det ljuset, men också i ljuset av att göra Borås till en stad som det är bra att bo, leva och utvecklas i. Utmaningen gäller hela Borås med omland, den som bor i Kinna kan mycket väl känna sig som en del av Borås-andan. Den som etablerar sig i Dalsjöfors eller Viskafors måste kunna finna sin attraktiva tillvaro på samma sätt som den som bor i stadskärnan.

I den budget vi i majoriteten presenterar har vi därför vägt samman resultatnivån (för att förhindra okontrollerade inbromsningar) med satsningar inom skolan. I syfte att motverka den vikande byggkonjunkturen lägger vi en relativt hög investeringsnivå, dryga 390 mnkr för 2009. Det skall betonas att de investeringar vi gör är motiverade ut verksamhetssynpunkt men vi väljer att tidigarelägga en del. Vi har vidare säkerställt att vi har resurser dels för att kanalisera till kommunalförbundet för tillväxt och dels resurser för utveckling av hela vår stad. För mig är det inte varken eller utan både ock, vi måste klara verksamheten samtidigt som vi ser till att staden utvecklas.

I går fredag var en mycket händelserik dag. Till exempel besökte jag MUFs (Moderata Ungdomsförbundet) förbundsstämma i Eriksbergshallen i Göteborg. Att komma till en MUF stämma ger alltid många minnen och många nya tankar. Under stämma behandlas en mängd frågor - vissa stora och andra små men alltid sådana som engagerar och som väcker nya tankar. Samtidigt förekommer den vanliga blandningen av välunderbygda argument och rent teatrala åsiktsutbyten. Man kan vinna en debatt antingen genom sakargument eller genom personliga framträdanden. Under den korta tid jag var där hann de med tre debatter vilka var stimulerande.

En fråga handlade om hur rymden skall skyddas från att användas för militära syften, en om behandlingen av djur och en om ersättningen för förtroendeuppdrag. Som framgår av exemplen ovan kan man antingen argumentera väldigt praktiskt eller också ta ett djupt tag i ideologin. Vilket man än gör så är det en god skolning att diskutera, och att lyssna på argument från alla perspektiv.

Jag får ofta höra - framförallt av de som inte har någon bakgrund i ungdomsförbund - att ungdomsförbundet inte tillför något. Jag tror den åsikten i grunden är fel, de som tränat i ungdomsförbundet har där fått möjlighet att prova gränserna och därmed större möjlighet att "lyfta blicken" i debatten.

Mycket känns igen från slutet av 80-talet och början av 90-talet när jag var med på stämmorna. Man säger gärna "det var bättre förr", men i grunden så är det med stolthet man ser att traditionerna och minnena förs vidare av dagens MUF:are.

Detta blir därmed en kärleksförklaring till MUF, inte för att jag i allt delar åsikterna men för att debatten hålls levande på ett sätt som gynnar hela det politiska livet. (jag hoppas att fröeträdare för andra partier ser på "sina" ungdomsförbund på samma sätt - för de behövs)

Jag måste ta en annan sak. På väg till stämman åkte jag fel (jag trodde man var i Mässan) och därför kom jag att gå förbi Länsrätten i Göteborg. Utanför där stod en brandbil, två ambulanser, fyra polisbilar, en mängd poliser, brandmän och ambulansförare, samt en dam ca 55-65 år som såg ut att komma från Kakasus (jag vet inte). I handen höll hon en cigarettändare! I ett slag blir man påmind om vad som en gång gjorde engagemanget i MUF, när vi stred för en öppen invandring. Denna kvinna som uppenbarligen är redo att dö för att få stanna - borde inte hon bedömas har asylskäl? Vad är det för system vi har när vi stänger ute människor som vill bidra till vår utveckling och när vi inte accepterar dem som medmänniskor. För mig går detta inte ihop. Vidare är ju faktiskt grunden för vårt öppna samhälle att vi skall vara redo att respektera en medmänniska utan att fråga efter orsak eller kräva att vi först skall förstå. Människovärdet skall vara ett och odelbart. Jag vet inte hur dramat gick, men jag vet att det för mig blev en påminnelse om vikten att aldrig kompromissa med människovärdet.

Veckan som gått har i hög grad gått i konferensernas och mötenas tecken. Efter alla mötena så måste jag göra några reflektioner och fundera lite över hur framtiden ter sig.

I den budget som de sex samverkande partierna i Borås lägger fram tar vi sex ord som börjar med bokstaven "k" som utgångspunkt för vad vi tror krävs av en stad som skall vara framgångsrik. Kunskap, kompetens, kreativitet, kultur, kommunikation och klimat. Dessa "k" har till syfte att locka människor att bosätta sig och verka i vår stad. Syftet är att attrahera människor från en mängd ursprung och med en stor bredd i sina erfarenheter. Genom en mångfald av individer finns goda möjligheter att attrahera företag och verksamheter - i framtiden flyttar jobben dit där det finns människor.

Hur stämmer nu detta in i alla mina konferenser och möten. Jo jag träffade företrädare för Svensk Näringsliv, där kom de vanliga önskemålen dels om att slippa orättvis konkurrens (rimligt krav) och dels att bolagsskatterna och arbetsgivaravgifterna borde sänkas. Själva idéen är naturligtvis att öka lönsamheten i företagen och därmed skapa rum för ytterligare anställningar. Samtidigt leder resonemanget ovan - det att attrahera människor - till slutsatsen att skatterna på inkomst bör vara låga. Jag bosätter mig där jag får mest över att leva för. Då är kanske inte de svenska bolagsskatterna problemet (vi har relativt moderat bolagsbeskattning) utan det är den höga beskattningen på arbete som innebär att många - i en globaliserad värld - väljer att inte bo här. Här har vi den första reflektionen; Dagens och morgondagens näringsliv ställer mycket olika krav och det gäller att sammanväga båda aspekterna.

Kultur var ett av "k:na". Regionen hade i veckan en stor kulturkonferens i Göteborg med fler än 450 deltagare, jag medverkade i en panelutfrågning mot slutet av dagen. Ett av temana för konferensen var att använda kultur som utvecklingsmotor (d.v.s. ungefär det vi lyfter fram i vår budget). När vi sedan kom till utfrågningen var det påtagligt att det inte var innevånarnas önskan om kultur som var det centrala utan att det var kulturarbetarnas möjlighet att få jobba med sina frågor som stod i centrum. Ville jag ha applåder så skulle jag inte utgå från medborgaren utan hellre kräva "obligatorisk kulturskola". Insikten om att kultur är en viktig konkurrensfaktor tog man bara till sig så långt som den kändes som ett stöd för sin egen verksamhet. När medborgarna får avgörande kommer rädslan att man skall välja fel fram. Reflektion två; När vi värderar framtidens möjligheter måste vi tänka hela vägen, inte stanna vid det som just nu gynnar mig själv.

Borås var förra vecka värd för en nationell skadekonferens. Där kom ungefär samma argumentation. Skadeförebyggande åtgärder måste genomföras och det är kommunens uppgift att ss till att så sker. Att säkerhetsarbetet - och dess resultat - bygger på 102 000 boråsares egna beslut och omdömen verkade inte stå i centrum. För mig är det viktigt att ge information och att ge stöd till de med låg automonitet. Däremot behöver jag inte samma arbete för alla de som har ett eget gott omdöme. Förresten om jag inte tilltror medborgare att ha ett gott omdöme, kan jag då lita på att de har det när vi kommer till valet? Reflektion tre; Vi får aldrig förtröttas i att lyfta fram individen.

Slutligen inbjöd kommunalförbundet till ett stort rådslag för att inleda arbetet med att ta fram idéer som Sjuhärad kan bidra med med anledning av problemen inom fordonsindustrin. Även om vi nu är en mindre del av problemen så är människor så rörliga så att vi kan vara en större del av lösningen. Det är riktigt kul när en stor grupp människor vill ägna en kväll åt att i san mening vara kreativa och lyfta fram förslag på hur vi skall närma oss framtidens näringsliv. Det enda jag saknade var att inte fler aktiva företagare var med. Min sista reflektion måste ändå bli att Sjuhärad har fantastiska resurser som rätt använda både kan ge jobb nu och locka såväl innevånare som arbetstillfällen i framtiden. Vi har ett ansvar att ta tillvara den chansen.

Som sagt många möten i många relevanta ämnen, det känns dock viktigt att inte förlora riktningen mot framtiden.

Olika politiker och olika partier har lite olika syn på hur demokratin, och därmed åsiktsbildningen, skall fungera. Vissa hävdar att det är mångas deltagande som är det centrala, andra att det är mångas åsikter som skall styra och ytterligare andra (bland dem jag) att det viktigaste är att agera som företrädare för sina väljare. Edmund Burke skrev: "Er företrädare äe skyldig Er inte endast sin flit utan också sitt omdöme, och han tjänar Er dåligt om han offrar det för era åsikter", en hållning som stämmer väl med min uppfattning.

Vart leder då den demokratisynen? Jo till en situation där väljarna har en självklar rätt att, och förhoppningsvis också intresse av, få beskrivet varför jag tagit en viss ställning i någon fråga. Skälet till mitt ställningstagande kan variera från fråga till fråga, men det är knappast något som kan ifrågasättas av någon annan. Jag vet varför jag tagit ställning och den som står utanför kan naturligtvis tycka att jag har dragit fel slutsatser eller missuppfattat eller ..., men någon annan kan aldrig ifrågasätta att just jag tog ställning baserat på det jag tog ställning på grund av.

Varför denna märkliga och närmast filosofiska inledning? Jo det är därför att jag några gånger har hört olika aktörer ifrågasätta mina ställningstaganden. När jag tillträdde markerade jag tydligt att jag vill få så mycket synpunkter och åsikter som möjligt, jag vill lyssna. Jag har därefter fått kritik från några att jag inte har lyssnat därför att min slutsats inte blir samma som de har. Jag garanterar att jag lyssnar och vinnlägger mig om att förstå synpunkterna när (innan) jag tar ställning. Ställningstagandet är dock mitt eget, och för det står jag.

En annan fråga av samma karaktär är om min blogg skall gå att kommentera. När jag tidigare i höstas valde att påpeka en inkonsekvens i resonemanget hos en del av de som var emot FRA lagen, valde en läsare att kopiera min text så att man kunde kommentera den. Syftet med att ta en del av min blogg var naturligtvis att visa hur fel jag hade och ge möjlighet att "racka ner" på min åsikt och på mig. Någon skrev bland annat "den där Ulrik är väl inte så smart". För mig är detta dels respektlöst av den som kopierade och dels ett uttryck för hur bloggosfären fungerar lite som massmötet. Man går i flock och endast en åsikt är opportun på varje ställe.

När jag började med bloggandet markerade jag att syftet var att jag skulle kunna fördjupa mina ståndpunkter, att läsa för den som är intresserad av vilka bevekelsegrunder jag har. Av mitt tidigare resonemang framgår att jag inte anser att det går att för andra diskutera varför jag nått mina ståndpunkter, däremot kan naturligtvis ståndpunkterna diskuteras. Den debatten anser jag skall nå så många som möjligt och därför skall den ske i offentligheten i Kommunfullmäktige eller liknade organ, och i bland även kommenteras i press och media. För mig räcker den arenan väl.

Den som vill förstå mig kan läsa denna bloggen, och eftersom mitt inre inte kan debatteras så har jag valt att ha en okommenterad blogg.

Ulrik Nilsson (m)
Kommunstyrelsens ordförande i Borås stad

PS Jag tror det är bra med arenor där allt inte måste gå så fort utan där man kan resonera och analysera frågan. Jag vill agera snarare än reagera, kommentarer i bloggar föregfaller inte inbjuda till eftertanke.

I går presenterade majoriteten sin budget för Borås 2009, samtidigt fattade KS beslut om budgeten. Den presskonferens som hölls om budgeten efter mötet har uppenbarligen tillmätt sig stor kritik från oppositionen. Vill man var elak kan man kanske fundera över om politiken inte är viktigare än frågan om att oppositionen känner sig illa behandlad. Jag tror politiken är viktigare, men några ord om presskonferensen.

För ett år sedan höll vi en presskonferens med samtliga partier. Vid den presskonferensen tog (delar av) oppositionen tillfället att snarare än att informera om sitt förslag bedriva polemik mot majoriteten. Vår uppfattning är att en presskonferens är pressens och journalisternas arena snarare än ett debattforum och därför såg vi (majoriteten) det upplägget som ett misslyckande.

Inför årets presentationer sa vi därför att vi borde ha skilda pressträffar. Jag meddelade vår åsikt till Ulf Olsson (s) som sa att det var OK, Ulf återkom en halv dag senare och meddelade att Lennart Andreasson (v) inte tyckte det var bra med enskilda konferenser och därför ändrad sig Ulf.

Mitt förslag blev då, och vilket Ulf instämde i, att de fortsätter med sin presentation efter det att vi avslutat vår. Jag sa också till Ulf att vi inte avser att på något sätt kräva ackreditering till presskonferensen (betyder att den blir öppen för alla).

När vi genomfört vår konferens lämnade jag över till Ulf. Jag valde då att inte sitta kvar på den plats från vilken jag lett majoritetens presskonferens för att tydligt markera att jag under oppositionens presskonferens var åhörare och inte medverkande. Jag tycker det är den som håller en presskonferens som skall stå i centrum och inte att man skall "sitta med". Jag lyssnade dock med intresse, även om Ulf uppenbarligen inte såg det (eller valde att bortse från det). Ulf valde en formalia konflikt i stället för budgetfrågan. Oppositionen har den möjligheten - men om det är bra för Boråsarna får andra avgöra.

I söndags invigde Pingstkyrkan i Borås sina nya lokaler. Jag var där och företrädde Borås stad. Inför mitt lilla tal funderade jag lite kring kyrkans roll i politiken.

När det gäller utveckling av näringslivet är det såväl vetenskapligt som politiskt accepterat att man skall följa den s.k Tripple-helix modellen med samverkan mellan företag, offentliga organ och högskola. I den modellen förutsätts det att man samverkar och att alla parter tar intresse i varandras aktiviteter. När det gäller kyrkan så är det snarare så att man politiskt normalt försöker att markera religionsfriheten genom att inte ta aktivt intresse, och därför inte medverka.

För mig finns en bild som jag lärde mig tidigt i mitt politiska engagemang som innebär att samhällsutvecklingen bygger på erfarenheten från tre städer; det antika Athen (demokratin), det antika Rom (rättssamhället) och Jerusalem (människosyn). I dag så vårdar politiken arvet från Athen, staten arvet från Rom och kyrkorna/andra religiösa samfund arvet från Jerusalem. För mig är det därför naturligt att ta del av, och intressera mig för vad som sker inom de olika kyrkorna. Mitt beslut att medverka i Pingstkyrkans invigningsgudstjänst var därför relativt självklart samtidigt som min egen tro är personlig och religioonsfriheten för mig är central.

Häromdagen diskuterade Kommunfullmäktige frågan om införande av vårdnadsbidrag. Beslutet blev att införa bidraget. Jag skall inte i sak diskutera den frågan utan snarare reflektera lite över debatten som sådan.

En huvudpunkt i argumentationen var att påvisa oppositionens inkonsekvens, å ena sidan skulle det bli dyrt (många som använder) å andra sidan var det så dåligt att ingen (eller mycket få) skulle kunna använda bidraget. I sak är det så att 3 000:-/månad för ett barn ger 36 000:- per år och det är först när tio personer nyttjar bidraget som det "kostar" en tjänst.

Nåväl inkonsekvensen behandlades inte av oppositionen, och jag tror att skälet är att man bestämt sig för att vara mot och sedan samlat argument emot förslaget. Med andra ord har man inte analyserat situationen utan motståndet var det viktigaste. Om man kunnat enas om en analys så hade man haft ett svar på om problemet var för många användare (dyrt) eller för få användare.

Jag tror att väljarna efterlyser politiker som inte reagerar med ryggmärgen eller partiprogrammet utan som tar ställning baserat på sakfrågorna och som väger samman argument till en helhet. Man borde kunna kräva av sina förtroendevalda att de hqar en analys.

Jag har ett antal gånger blivit tillfrågad om min syn på den s.k FRA-lagen. Jag vill efter en del funderande tillföra några synpunkter till debatten.

Inledningsvis vill jag ta två utgångspunkter. För det första så handlar det om ofantliga informationsmängder. Jag (som inte är någon kommunikationsatlet) få ca 15 mail per dag, ca 10 mobilsamtal och kanske 3 SMS, det ger tillsammans knappt trettio händelser per dag för mig, tar vi de multiplicerat med säg sex miljoner personer så fås nittio miljoner händelser att granska per dag. Min andra utgångspunkt är att om tekniken existerar (d.v.s. man vet hur man skall göra) så finns tekniken oberoende av hur lagstiftningen ser ut.

Nu finns två möjligheter, antingen så har man mycket goda tekniska selekteringsmöjligheter i tekniken eller så har man inte det. Har man bra selektering så kan den stora mängden händelser bli hanterlig, men är tekniken så god så borde det innebära relativt liten risk för den oskyldige att fastna i nätet, varvid risken för övervakningssamhället är klart överdriven. Om å andra sidan selekteringssystemen är dåliga så fastnar många händelser i gransknigen men då blir det sannolikt mycket svårt och framförallt personalkrävande att övervaka. Nittio miljoner händelser (se ovan), antag att 1 % väljs ut vilket skulle ge 900 000 händelser per dag. Om man tar en minut per meddelande så innebär detta en arbetsinsats motsvarande 15 000 arbetstimmar per dag eller ungefär två tusen personer som jobbar 7 dagar i veckan med att granska meddelanden.

Jag tror nog att det är så att selekteringsverktygen är goda, vilket med mitt resonemang ovan borde innebära relativt liten risk för oskyldiga. Den stora faran skulle då vara vad systemet kan användas till, eller med andra ord så litar man inte på den offentliga styrningen av de som hanterar systemen.

Då blir frågan helt plötsligt en annan. Hur skall vi skapa (eller möjligen återupprätta) förtroende för politiken och statsmakten. Än mer paradoxalt blir det då när riksdagsledamöter stämmer in i kritiken, det blir inte lite av självkritik - de har nämligen ansvaret (det politiska) för övervakning av bland annat FRA.

FRA debatten lär oss alltså något viktigare, vi måste återupprätta tron på samhället eller så har vi större problem än FRA-lagen.